Flottiljfamilj

Avsnittet med Steve Angello var så bra att allas vår feministguru Kakan Hermansson tipsade loss på sociala medier. 

Så. Iväg och lyssna med er nu. Schas. 

Väl framme har vi upptäckt att man behöver en box för att kunna se på tv. Man behöver tydligen också ringa sin bredbandsleverantör för flytta bredbandet så att man kan surfa. Om man inte har 3G, vilket man uppenbarligen inte har här, så får man glatt surfa edgenätet. Så det är alltså vad undertecknad gör för tillfället. Niklas har rattat igång radion. Snacka om multimediadetox. Återkommer när vi han anslutit oss till den riktiga världen (Facebook alltså). 

Att jag inte uppskattar house är väl ingen stadshemlighet. Ingen skam i det, alla är olika. Jag kan ändå ha respekt för viss house, typ ur-house som nån obskyr NYC-profil har skapat och som är orginell på något vis. Jag gillar den! Nåja, jag upplever den åtminstone inte som direkt stötande. Jag spontankräks inte. 

 

Men sån där radiohouse, vilka är människorna som gillar den? Vad är det för sjuka jävlar? 

 

Här tänker jag ju naturligtvis mest på Avicii. En still undran - vet inte Avicii att om man blandar house och country så får man schlager? 

 

Och när vi ändå är inne på ämnet. Hur kan man gilla schlager? Denna spaningen är inte jätteorginell men jag upplever det som provocerande när människor har så låga krav på musik och är lättköpta. Typ: "Åh en höjning efter en svängig refräng med en banal text, guu va bra".

 

Nä, här har ni mitt tillfälliga nygamla beroende: 

 

 

 

Och här är ett sprojlans nytt: 

 

 

*FANFAR*

 

Jag får tacka för den fina respons jag har fått på mitt premiärinlägg. För en kronisk självtvivlare som mig själv så känns bekräftelse viktig, för att inte säga livsuppehållande. 

 

Okej det var en överdrift men de senaste fyra åren har på sätt och vis varit en riktigt tuff period när det gäller mig och min kreativitet. Den har fått stå åt sidan till förmån för en viss liten parasit (host Stella host) och det är ju som det ska vara. Men när parasiteringen la sig lite och hon började bete sig som folk så kom kreativiteten tillbaka, men hade med sig en kompis. Tvivel hette den kompisen. 

 

Nu lät det lite som att jag tror att jag är någon slags Jonas Jonasson (HAHAHAHAHAHAHA ba skoja), men ni fattar vad jag menar. Här kommer en spexig bild på mig och avkomman som ni säkert sett en miljard gånger förut. 

 

Nu är den ÄNTLIGEN HÄR. 

 

Uppföljaren. 2.0:an. The sequel. 

 

Ja, eller jag vet inte hur mycket jag har rätt att haussa upp den här bloggen, med tanke på att mitt bloggavbrott har varit 1. Från en blogg med snitt 100 läsare och 2. Mångårigt. 

 

Det har minsann kliat lite i fingrarna då och då när jag har sett ett par spexiga byxor, sett en festligt formad potatis eller varit irriterad på någon facebookvän (som är så DUUUUUM men som jag ändå vill vara vän med pga att jag vill veta vad som händer i hens liv). Då har lusten fallit på och jag har önskat att jag hade en blogg där jag hade kunnat överösas med beröm och där folk skulle kunna få ta del av mina brillianta obeservationer. 

 

Jag har då funderat över mina alternativ. Ska jag lägga upp en status på facebook? Nä, vem vill vara DEN DÄR som delar allt på facebook och som inte har något liv.. Ska jag instagramma det? Insta är ju festligt men det är bara so much som man kan förmedla med en bild och några meningar. Ska jag twittra? Nej jag är inte vidare förtjust i twitter. När man pratar så mycket som jag gör så funkar inte 140 tecken utan då blir det en sån där lång inläggsföljetång som fyller upp folks flöden de närmaste 100 åren och det gör ingen jävel glad. 

 

Så blogg blir det. Vi får väl se hur pass seriöst detta bloggande blir, men jag måste ha någonstans att sätta tankarna på pränt annars vet jag inte vad jag tar mig till. 

 

Så vad har hänt sen sist? Ska vi sammanfatta de senaste åren lite snabbt? Det gör vi. 

 

Jag blev på smällen och spenderade många månader med att äta stora berg av kött och sås. Efter x antal månader så ploppade det ut en unge och den ungen fick efter ett par dagar heta Stella. Stella smällde igång de första tre månader med att typ skrika konstant och aldrig sova, vilket var ironiskt med tanke på att det enda jag ville göra vara att ligga i ett tyst rum och snarka. Who knew att vi skulle bli varandras motsatser liksom? Min sambo pluggade i en annan stad och var hemma på helgerna, vilket var jättejobbigt för honom och också för mig och bebisen såklart. 

 

Här snabbspolar vi lite eftersom det gick till såhär rätt länge. Jag och ungen kom till sist över våra oenigheter och är numera ett sammansvetsat team (förutom när hon drabbas av någon slags akut treårstrots (vilket händer rätt ofta (okej, jätteofta))). 

 

Jag jobbar på med mitt jobb och Niklas har slutat plugga i en annan stad och börjat jobba en ny annan stad. Vi har känt oss förfärligt trötta på denna situation och har således flyttat till västgötaslätta och har ett parhus som vi har valt att fylla med flyttlådor och skräp. Jag ska nu vara den som pendlar till Borås ett tag och det känns helt okej. Fråga mig igen när jag har börjat. 

 

Någonstans här emellan har vi varit i USA och förlovat oss och det projektet har vi planerat att hinna med inom en två års period eller så. Även här tycker jag att ni kan fråga mig när vi faktiskt har börjat planera jippot. 

 

Har vi några frågor på det? Hoppas att någon kommer orka läsa denna smörjan jag basunerar ut. 

 

UPPDATERING: 

 

Jag har sån ångest över att publicera denna stackars blogg på blott ett inlägg. KOMMER FOLK HATA MIG? KOMMER NÅGON ENS LÄSA? KOMMER FOLK TYCKA ATT JAG ÄR NARCISSIST? (obs legitimit)