Flottiljfamilj

 

Denna bild postade jag på Instagram idag, varpå jag genast fick frågan: "Blir det en tjej?" No offence till personen som ställde den, jag är övertygad om att rätt många tänkte den men inte satte penna till papper, eller ska jag säga finger till iphone. 

 

Vem vet om det blir en tjej? Vem vet om det blir en kille? Allt vi kan konstatera är att bodyn på bilden är rosa och att ungen som ska ut ur mig kommer att bära den.

 

Om det blir en pojke så kommer jag ha massor av rosa på kläderna. Många tror säkert att detta är något slags PK-statement från min sida och det finns nog en och en annan äldre tant som skrattar åt mitt tilltag samt suckar "lilla gumman". 

 

Det här är inte raketforskning, så jag ska försöka hålla det enkelt. 

 

När det gäller barn så finns det en generell regel: input -> output. Hur vi behandlar våra barn påverkar hur de blir som människor. Om jag kränker ett barn så får jag ett slutresultat därefter. Om jag lär mitt barn att utseende är viktigt, ja då kommer det att påverka hur hen blir som vuxen. 

 

All forskning pekar på att barn blir bemötta utifrån hur de ser ut. Pojkar som bär rosa och andra glada färger blir bemötta på ett mjukare sätt och uppfattas som snälla. Om jag får söner så tycker jag att de förtjänar att bli uppfostrade till empatiska individer. Inom feminism är det mycket fokus på hur flickor och kvinnor blir drabbade av patriarkatet, men vi får ej glömma att även den manliga könsrollen är snäv och dessutom uppmuntrar den en våldskultur i samhället. 

 

Jag tycker att barn förtjänar att bli bemötta på massor av olika sätt och således få chansen att utveckla de egenskaper som finns i dem, inte bara de könsstereotypa.

 

Dessutom löper mina hormoner AMoOoOoOk och bodyn var ju så yttepytteliten och rosa är ju så gölligt. 

 

MVH

// dögravidtjej_89

Lite guldfisksprattel i magen. När man har längtat efter ett barn så oerhört mycket så är det lilla sprattlet en fin bekräftelse som säger "jag finns här fastän du inte vill kräkas 24/7 längre".

Jag har varit hos en vän och fick äran att känna en nästan färdigbakad bebis sparka och rulla omkring. 

Jag ska få dela något fantastiskt med en fantastisk människa. Igen. Och jag menar ej min sambo. 

Eftersom människor verkar vara uppfostrade av vargar alternativt inte haft någon social kontakt förrän i vuxen ålder så verkar det behövas lite uppfostan. Som den civila tjänare jag är så ställer jag upp. 

 

Jag har ett par fraser som jag skulle uppskatta om svenska folket kunde sluta upp med att använda. Speciellt då till gravida kvinnor/kvinnor i fertil ålder. 

 

- "ÄRE inte dags att skaffa syskon snart?" Jo tack, jag har precis fått ett missfall, men nu när du säger det så ska jag verkligen ta mig i kragen och åka hem för att försöka ORDENTLIGT. 

 

- "Om du bara slappnar av så blir du gravid." ATT JAG INTE HAR TÄNKT PÅ DET. 

 

- "Vad trött du ser ut idag." Ja, eller om vi bara slutar kommentera mitt utseende så hade ju det varit super.

 

- "Är du gravid eller?" Om jag nu har ett barn i magen så kanske det är så att jag vill berätta det själv och inte bli förekommen av en människa utan integritetsgränser, eller låter det helt orimligt? 

 

- "Men vad liten mage du har, ska man inte vara större i vecka bla bla bla?" Återigen det här med att kommentera min lekamen, kan vi inte bara sluta med det? Jag vill väl smickra mig själv med att vara en hyfsat vettig människa, tro mig, jag äter ordentligt. 

 

- "Har du mått illa mycket? Aaaah men det är ju en typisk flickgraviditet." Alltså denna fördom. Kan vi inte stanna upp och betänka den en stund? Hur i helvete kan man gå omkring och tro att det går ihop? Är folk så dumma så de tror att det är typiskt flickor att få sina mödrar att må dåligt? Är det den gamla blasksanningen om att kvinnor inte kan hålla sams som spökar? Ge er. 

 

 

Jag har blivit uppmanad att blogga mer. Så det är precis vad jag gör nu - jag bloggar mer. 

 

För att påtala den mest uppenbara nyheten i livet så är jag gravid i vecka 16 (av totalt 40, jag vet att detta veckosnackande förvirrar er barnlösa/fria) vilket känns så himla bra. När jag var gravid med dottern så tyckte jag att det var en jobbig situation, dels för att jag hade mindre koll på mig själv och mitt liv och dels för att det med jämna mellanrum uppstod panikkänslor i stil med "HUR I HELVETE SKA JAG KUNNA TA HAND OM ETT BARN JAG HAR JU ALDRIG ENS ÄGT EN GULDHAMSTER". 

 

De känslorna måste jag inte hantera denna gången pga att jag nu insett att barn och guldhamstrar skiljer sig till viss del. 

 

I övrigt har jag inte så mycket mer att tillägga i frågan. 

 

Här får ni en bild på mitt armhålehår samt Stella när hon låg i magen, ca vecka 30-ish.

 

 

 

 

Mvh, en som inte får så mycket kommentarer. Eller goda skratt. 

Jag är ledsen, men den som väntade sig en djup avhandling om Sverigedemokraternas våndor kommer att bli besviken. Idag ska vi avhandla något betydligt viktigare, nämligen det här:

 

7 tappra själar har idag letat sig in på denna blogg. Vilka hjältar! 

 

Jag lägger mig med näsan i linoleumgolvet och krälar i stoftet. Jag ber om ursäkt för min försummelse. Jag har inte haft internet, jag får skylla på det. 

 

 

Nu är ju klockan redan 20.00 och jag har ingen som helst lust att krysta fram en inläggsbebis (herregud jag måste få lägga mig snart, kan ju inte vara uppe hela natten heller) så vi hörs imorn. Då ska vi avhandla Sverigedemokraternas snedsteg del 3588193945. 

 

 

Avsnittet med Steve Angello var så bra att allas vår feministguru Kakan Hermansson tipsade loss på sociala medier. 

Så. Iväg och lyssna med er nu. Schas. 

Väl framme har vi upptäckt att man behöver en box för att kunna se på tv. Man behöver tydligen också ringa sin bredbandsleverantör för flytta bredbandet så att man kan surfa. Om man inte har 3G, vilket man uppenbarligen inte har här, så får man glatt surfa edgenätet. Så det är alltså vad undertecknad gör för tillfället. Niklas har rattat igång radion. Snacka om multimediadetox. Återkommer när vi han anslutit oss till den riktiga världen (Facebook alltså). 

Att jag inte uppskattar house är väl ingen stadshemlighet. Ingen skam i det, alla är olika. Jag kan ändå ha respekt för viss house, typ ur-house som nån obskyr NYC-profil har skapat och som är orginell på något vis. Jag gillar den! Nåja, jag upplever den åtminstone inte som direkt stötande. Jag spontankräks inte. 

 

Men sån där radiohouse, vilka är människorna som gillar den? Vad är det för sjuka jävlar? 

 

Här tänker jag ju naturligtvis mest på Avicii. En still undran - vet inte Avicii att om man blandar house och country så får man schlager? 

 

Och när vi ändå är inne på ämnet. Hur kan man gilla schlager? Denna spaningen är inte jätteorginell men jag upplever det som provocerande när människor har så låga krav på musik och är lättköpta. Typ: "Åh en höjning efter en svängig refräng med en banal text, guu va bra".

 

Nä, här har ni mitt tillfälliga nygamla beroende: 

 

 

 

Och här är ett sprojlans nytt: 

 

 

*FANFAR*

 

Jag får tacka för den fina respons jag har fått på mitt premiärinlägg. För en kronisk självtvivlare som mig själv så känns bekräftelse viktig, för att inte säga livsuppehållande. 

 

Okej det var en överdrift men de senaste fyra åren har på sätt och vis varit en riktigt tuff period när det gäller mig och min kreativitet. Den har fått stå åt sidan till förmån för en viss liten parasit (host Stella host) och det är ju som det ska vara. Men när parasiteringen la sig lite och hon började bete sig som folk så kom kreativiteten tillbaka, men hade med sig en kompis. Tvivel hette den kompisen. 

 

Nu lät det lite som att jag tror att jag är någon slags Jonas Jonasson (HAHAHAHAHAHAHA ba skoja), men ni fattar vad jag menar. Här kommer en spexig bild på mig och avkomman som ni säkert sett en miljard gånger förut. 

 

Nu är den ÄNTLIGEN HÄR. 

 

Uppföljaren. 2.0:an. The sequel. 

 

Ja, eller jag vet inte hur mycket jag har rätt att haussa upp den här bloggen, med tanke på att mitt bloggavbrott har varit 1. Från en blogg med snitt 100 läsare och 2. Mångårigt. 

 

Det har minsann kliat lite i fingrarna då och då när jag har sett ett par spexiga byxor, sett en festligt formad potatis eller varit irriterad på någon facebookvän (som är så DUUUUUM men som jag ändå vill vara vän med pga att jag vill veta vad som händer i hens liv). Då har lusten fallit på och jag har önskat att jag hade en blogg där jag hade kunnat överösas med beröm och där folk skulle kunna få ta del av mina brillianta obeservationer. 

 

Jag har då funderat över mina alternativ. Ska jag lägga upp en status på facebook? Nä, vem vill vara DEN DÄR som delar allt på facebook och som inte har något liv.. Ska jag instagramma det? Insta är ju festligt men det är bara so much som man kan förmedla med en bild och några meningar. Ska jag twittra? Nej jag är inte vidare förtjust i twitter. När man pratar så mycket som jag gör så funkar inte 140 tecken utan då blir det en sån där lång inläggsföljetång som fyller upp folks flöden de närmaste 100 åren och det gör ingen jävel glad. 

 

Så blogg blir det. Vi får väl se hur pass seriöst detta bloggande blir, men jag måste ha någonstans att sätta tankarna på pränt annars vet jag inte vad jag tar mig till. 

 

Så vad har hänt sen sist? Ska vi sammanfatta de senaste åren lite snabbt? Det gör vi. 

 

Jag blev på smällen och spenderade många månader med att äta stora berg av kött och sås. Efter x antal månader så ploppade det ut en unge och den ungen fick efter ett par dagar heta Stella. Stella smällde igång de första tre månader med att typ skrika konstant och aldrig sova, vilket var ironiskt med tanke på att det enda jag ville göra vara att ligga i ett tyst rum och snarka. Who knew att vi skulle bli varandras motsatser liksom? Min sambo pluggade i en annan stad och var hemma på helgerna, vilket var jättejobbigt för honom och också för mig och bebisen såklart. 

 

Här snabbspolar vi lite eftersom det gick till såhär rätt länge. Jag och ungen kom till sist över våra oenigheter och är numera ett sammansvetsat team (förutom när hon drabbas av någon slags akut treårstrots (vilket händer rätt ofta (okej, jätteofta))). 

 

Jag jobbar på med mitt jobb och Niklas har slutat plugga i en annan stad och börjat jobba en ny annan stad. Vi har känt oss förfärligt trötta på denna situation och har således flyttat till västgötaslätta och har ett parhus som vi har valt att fylla med flyttlådor och skräp. Jag ska nu vara den som pendlar till Borås ett tag och det känns helt okej. Fråga mig igen när jag har börjat. 

 

Någonstans här emellan har vi varit i USA och förlovat oss och det projektet har vi planerat att hinna med inom en två års period eller så. Även här tycker jag att ni kan fråga mig när vi faktiskt har börjat planera jippot. 

 

Har vi några frågor på det? Hoppas att någon kommer orka läsa denna smörjan jag basunerar ut. 

 

UPPDATERING: 

 

Jag har sån ångest över att publicera denna stackars blogg på blott ett inlägg. KOMMER FOLK HATA MIG? KOMMER NÅGON ENS LÄSA? KOMMER FOLK TYCKA ATT JAG ÄR NARCISSIST? (obs legitimit)