Denna bild postade jag på Instagram idag, varpå jag genast fick frågan: "Blir det en tjej?" No offence till personen som ställde den, jag är övertygad om att rätt många tänkte den men inte satte penna till papper, eller ska jag säga finger till iphone.
Vem vet om det blir en tjej? Vem vet om det blir en kille? Allt vi kan konstatera är att bodyn på bilden är rosa och att ungen som ska ut ur mig kommer att bära den.
Om det blir en pojke så kommer jag ha massor av rosa på kläderna. Många tror säkert att detta är något slags PK-statement från min sida och det finns nog en och en annan äldre tant som skrattar åt mitt tilltag samt suckar "lilla gumman".
Det här är inte raketforskning, så jag ska försöka hålla det enkelt.
När det gäller barn så finns det en generell regel: input -> output. Hur vi behandlar våra barn påverkar hur de blir som människor. Om jag kränker ett barn så får jag ett slutresultat därefter. Om jag lär mitt barn att utseende är viktigt, ja då kommer det att påverka hur hen blir som vuxen.
All forskning pekar på att barn blir bemötta utifrån hur de ser ut. Pojkar som bär rosa och andra glada färger blir bemötta på ett mjukare sätt och uppfattas som snälla. Om jag får söner så tycker jag att de förtjänar att bli uppfostrade till empatiska individer. Inom feminism är det mycket fokus på hur flickor och kvinnor blir drabbade av patriarkatet, men vi får ej glömma att även den manliga könsrollen är snäv och dessutom uppmuntrar den en våldskultur i samhället.
Jag tycker att barn förtjänar att bli bemötta på massor av olika sätt och således få chansen att utveckla de egenskaper som finns i dem, inte bara de könsstereotypa.
Dessutom löper mina hormoner AMoOoOoOk och bodyn var ju så yttepytteliten och rosa är ju så gölligt.
Denna helgen har varit intensiv och underbar. Tre fantastiska saker har hänt som gör mig gråtmild.
Lite guldfisksprattel i magen. När man har längtat efter ett barn så oerhört mycket så är det lilla sprattlet en fin bekräftelse som säger "jag finns här fastän du inte vill kräkas 24/7 längre".
Jag har varit hos en vän och fick äran att känna en nästan färdigbakad bebis sparka och rulla omkring.
Jag ska få dela något fantastiskt med en fantastisk människa. Igen. Och jag menar ej min sambo.
Eftersom människor verkar vara uppfostrade av vargar alternativt inte haft någon social kontakt förrän i vuxen ålder så verkar det behövas lite uppfostan. Som den civila tjänare jag är så ställer jag upp.
Jag har ett par fraser som jag skulle uppskatta om svenska folket kunde sluta upp med att använda. Speciellt då till gravida kvinnor/kvinnor i fertil ålder.
- "ÄRE inte dags att skaffa syskon snart?" Jo tack, jag har precis fått ett missfall, men nu när du säger det så ska jag verkligen ta mig i kragen och åka hem för att försöka ORDENTLIGT.
- "Om du bara slappnar av så blir du gravid." ATT JAG INTE HAR TÄNKT PÅ DET.
- "Vad trött du ser ut idag." Ja, eller om vi bara slutar kommentera mitt utseende så hade ju det varit super.
- "Är du gravid eller?" Om jag nu har ett barn i magen så kanske det är så att jag vill berätta det själv och inte bli förekommen av en människa utan integritetsgränser, eller låter det helt orimligt?
- "Men vad liten mage du har, ska man inte vara större i vecka bla bla bla?" Återigen det här med att kommentera min lekamen, kan vi inte bara sluta med det? Jag vill väl smickra mig själv med att vara en hyfsat vettig människa, tro mig, jag äter ordentligt.
- "Har du mått illa mycket? Aaaah men det är ju en typisk flickgraviditet." Alltså denna fördom. Kan vi inte stanna upp och betänka den en stund? Hur i helvete kan man gå omkring och tro att det går ihop? Är folk så dumma så de tror att det är typiskt flickor att få sina mödrar att må dåligt? Är det den gamla blasksanningen om att kvinnor inte kan hålla sams som spökar? Ge er.
Jag har blivit uppmanad att blogga mer. Så det är precis vad jag gör nu - jag bloggar mer.
För att påtala den mest uppenbara nyheten i livet så är jag gravid i vecka 16 (av totalt 40, jag vet att detta veckosnackande förvirrar er barnlösa/fria) vilket känns så himla bra. När jag var gravid med dottern så tyckte jag att det var en jobbig situation, dels för att jag hade mindre koll på mig själv och mitt liv och dels för att det med jämna mellanrum uppstod panikkänslor i stil med "HUR I HELVETE SKA JAG KUNNA TA HAND OM ETT BARN JAG HAR JU ALDRIG ENS ÄGT EN GULDHAMSTER".
De känslorna måste jag inte hantera denna gången pga att jag nu insett att barn och guldhamstrar skiljer sig till viss del.
I övrigt har jag inte så mycket mer att tillägga i frågan.
Här får ni en bild på mitt armhålehår samt Stella när hon låg i magen, ca vecka 30-ish.
Alltså jag är så trött på att världen ska tala om för mig hur jag ska se ut.
Överallt möts jag av träningstips, diettips, tips om hur jag ska "maxa" min mammaträning, tips om när jag ska träna (efter amning, före matlagning, när kidsen kollar på Pippi) och framför allt möts jag av hur jävla viktigt folk tycker att det är.
Snälla killar (läs idioter) som delar bilder på facebook:
Man ba: tack för omtanken gulliga killen, vad kul att du gav mig ännu ett ideal att efterfölja. TACK gullekillen för att du talade om för mig vad du föredrar!
Gulliga killen har även en annan approach:
Här jobbar gulliga killen lite mer med en allmän bedömning av kvinnliga könet. Han säger att vi alla är fina precis som vi är. Men TACK gulliga killen! Tack för att vi kvinnor får godkänd. En stjärna i kanten. En ok-stämpel i rumpan. Det är nämligen exakt det vi tjejer behöver för att känna oss värda något, att en kille säger det.
Sen halkar man in på Instagram, detta sjuka skyltfönster där vi visar upp våra allra finaste vanor. SNÄLLA VÄRLDEN meddela mig gärna vad du har i din kvarg, tack. Snälla visa gärn hur snygg din kropp är så att alla killar kan godkänna den och du kan känna att du är värd något.
Mitt nyårslöfte: Jag ska bli degig kring magen och känna att det är helt jävla okej. Jag ska sitta och äta socker helt oblygt och ge ett finger till den som ger mig en blick. Käften världen, det är min kropp och jag gör som jag vill. Det är helt oviktigt om någon Snäll Kille™ tycker att jag är "fin ändå".
2. Beställa böcker på Adlibris som jag sedan aldrig läser
3. Lägga upp feministiska bilder på instagram och sedan se hur många som avföljer
4. Kolla på tv-serier
Det sistnämnda hade jag tänkt pyssla med ikväll. Just nu kollar vi på en serie som heter Parks and Recreation, och det kan vara en av de bättre humorserierna jag har sett. Amy Poehler är ju helt fantastisk (youtuba gärna när hon och Tina Fey leder Emmygalan) och jag tycker det är viktigt att lyfta kvinnliga komiker.
"Men OMG varför då HERREGUD det spelar väl ingen roll vilket kön en komiker har" tänker kanske ni. Och det har ni delvis rätt i, varför ska könet spela roll? Det är ju så himla oviktigt det där med vad en har mellan benen.
Men samtidigt är det så att vi lever i en tid där manliga komiker dyrkas (Ricky Gervais, Björn Gustavsson och ca en miljard andra snoppbärare) och för att lyckas som kvinna så måste du vara dubbel så bra. Så fort en kvinna "misslyckas" så döms alla kvinnor kollektivt för det. Om Björn Gustavsson inte var så rolig så var Björn Gustavsson inte så rolig. Om Petra Mede inte var så rolig så var kvinnor inte så roliga.
Det börjar redan i skolan. Det fanns så himla många roliga killar överallt. Klassens clowner. De var busiga, pillemariska och spjuveraktiga.
Själv var man bara tjatig och tog stor plats. Jag kan inte räkna hur många lärare som sagt till mig att jag måste ta mindre plats och jag hann bli 20 år innan jag fattade att det inte är min uppgift i livet att få andra (speciellt killar) att ta plats på min egen bekostnad.
Hur som haver så behövs det mer kvinnor i humorn för de har ett helt nytt och härligt perspektiv att tillföra. OCH fear not, det finns män med i Parks and Recreation också. Om ni nu var oroliga att de stackars männen skulle hamna i minoritet, gud förbjude.
Jag är ledsen, men den som väntade sig en djup avhandling om Sverigedemokraternas våndor kommer att bli besviken. Idag ska vi avhandla något betydligt viktigare, nämligen det här:
Jag har bara en fråga. Vad är det för fel på mänskligheten?
Det är inte kul för någon, möjligvis för de personerna som är porträtterade. Om ens då. Jag är tveksam.
Det måste vara den yttersta formen av navelskåderi. "Titta här är jag fast i en seriefigur jag har spenderat timmar med att göra så lik mig själv som jag bara kan (fast ändå med lite större hylla). Nu drar jag något jätteinternt skämt med min polare/pojkvän". OCH INTE EN JÄVEL KOMMENTERAR. Varför? Jo för att det är så utomordentligt bajsnödigt jättetråkigt.
Ett tips till världen - i stället för att spendera en halv förmiddag med att göra en Bitstrip så kan ni ju testa att göra något produktivt. Jag har inte jättehöga krav, man behöver inte rädda världen eller så. Men man kanske kan pula lite med disken. Kanske plocka upp en bok. Lägga en manikyr. Gå på toa. Vad vet jag?
7 tappra själar har idag letat sig in på denna blogg. Vilka hjältar!
Jag lägger mig med näsan i linoleumgolvet och krälar i stoftet. Jag ber om ursäkt för min försummelse. Jag har inte haft internet, jag får skylla på det.
Nu är ju klockan redan 20.00 och jag har ingen som helst lust att krysta fram en inläggsbebis (herregud jag måste få lägga mig snart, kan ju inte vara uppe hela natten heller) så vi hörs imorn. Då ska vi avhandla Sverigedemokraternas snedsteg del 3588193945.
Jag vill passa på att tipsa om en riktigt bra podcast som heter Värvet, en ypperlig sysselsättning för oss som uppskattar navelskåderi och frågor såsom "har du gått i terapi?". Ett avsnitt förvånade mig på ett positivt sätt, som rubrik avslöjar så är det avsnittet med Steve Angello. Nämnda herre är ett ypperligt exempel på att inse sina privilegier, något som jag tycker många vita medelklass feminister borde få sig en kurs i. Men kanske allra helst män. Speciellt vita män, men egentligen alla män.
Avsnittet med Steve Angello var så bra att allas vår feministguru Kakan Hermansson tipsade loss på sociala medier.
Idag har vi satt man, kvinna, barn och katt i våra två bilar och begett oss till Såtenäs. En av de två små passagerarna har bajsat i bilen, jag lämnar det åt eder fantasi vem av dem.
Väl framme har vi upptäckt att man behöver en box för att kunna se på tv. Man behöver tydligen också ringa sin bredbandsleverantör för flytta bredbandet så att man kan surfa. Om man inte har 3G, vilket man uppenbarligen inte har här, så får man glatt surfa edgenätet. Så det är alltså vad undertecknad gör för tillfället. Niklas har rattat igång radion. Snacka om multimediadetox. Återkommer när vi han anslutit oss till den riktiga världen (Facebook alltså).
Att jag inte uppskattar house är väl ingen stadshemlighet. Ingen skam i det, alla är olika. Jag kan ändå ha respekt för viss house, typ ur-house som nån obskyr NYC-profil har skapat och som är orginell på något vis. Jag gillar den! Nåja, jag upplever den åtminstone inte som direkt stötande. Jag spontankräks inte.
Men sån där radiohouse, vilka är människorna som gillar den? Vad är det för sjuka jävlar?
Här tänker jag ju naturligtvis mest på Avicii. En still undran - vet inte Avicii att om man blandar house och country så får man schlager?
Och när vi ändå är inne på ämnet. Hur kan man gilla schlager? Denna spaningen är inte jätteorginell men jag upplever det som provocerande när människor har så låga krav på musik och är lättköpta. Typ: "Åh en höjning efter en svängig refräng med en banal text, guu va bra".
Hej jag heter Johanna och jag är något så unikt som en feministisk småbarnsmamma på 25 vårar. *konstpaus*
Bor på slätta med min blivande man Niklas och min högst nuvarande dotter Stella. Jag bloggar om feminism (chockerande nog), mitt blomstrande privatliv, nagellack, skojsiga vardagsgrejer och min lelle katt Enzo (som jag tekniskt sett inte har bloggat om än).
